Murrigt (eller nåt) :-)

Sist jag gjorde ett inlägg vurmade jag för det mörka och murriga. Samtidigt ägnade jag förmiddagarna åt att måla ännu ett golv vitt, vilket kändes helt galet - just då. För att råda bot på min längtan efter något som radikalt bröt av mot det vita, murrade jag ner vår korridor. Tycker jag själv. I andras ögon är den antagligen lika ljus som förr, men se själva, här vimlar ju av mörka inslag! ;-)

Det har varit mycket på gång och störst av allt är att vi hittat en skola som passar vår minsting. Sjutton engagerade vuxna på tretton elever är fullständigt fantastiskt, men dyrt. Nu gäller det att övertyga kommunen om att dottern har rätt till skolgång i en grannkommun. Ju mer som satsas på barn med autism när de är just barn, desto större besparing sett ur ett längre perspektiv. Håll tummarna för oss!

Ha det bra och pssst..! På lördag fyller maken 40 år!

Kram!

Bye bye 2007...

Det blir ett snorigt och inte särskilt glammigt avslut på året, men det är helt okej! Fördelen med att vara sjuk är att man påminns om vikten av att hålla sig frisk. Jag vill leva länge och jag vill slippa vara sjuk. Kanske är det hög tid att börja leva rätt nu då?
Käre maken Wolf trotsade sin förkylning och såg till att få socklarna på plats i köket. Inte dumt alls. Den nya kameran trollade med bilderna så att köket ser ut att bada i mysljus och det kan det ju få göra *ler*
Nu kanske jag slipper plocka kulor, leksaksbilar, modellera, bestick, strumpor och annat som envisats med att leta sig in under köksskåpen?

10 000 besökare har letat sig hit..! Alla som besöker min blogg mer än en gång är übersmarta och snygga *smörar* Vi kompletterar varandra ;-)

En alldeles makalös nyhet är att forskare har lyckats hitta den gen som ger autism och därmed har kunnat ta fram autistiska möss! Det låter helt galet med möss som är autistiska, men nu finns i alla fall möjligheten att ta fram ett botemedel. Plötsligt är jag helt och hållet för djurförsök... Vem hade kunnat tro det?

Den som inte har besökt bloggen Lilla Blanka har missat något och har massor av vackra bilder och välskriven text att ta igen! Av Lilla Blanka har jag fått en utmärkelse, vilket gör mig så glad! Meningen är att jag i min tur ska dela ut the award till fem bloggar och jag känner mig som en riktig skurk som inte gör det. Kruxet är att det finns långt fler än fem bloggar som förtjänar att uppmärksammas. Alla bloggar i min länklista finns där för att jag gärna besöker dem, så utmärkelsen går till er allihop! Även till dig, Lilla Blanka ;-)

Nyårsgåva!

Kanske beror det inte bara på dunderförkylningen att jag dras med huvudvärk. Sonen fick det hett efterlängtade "Guitar Hero III" av sin morbror i julklapp och musiken i spelet är ju raka motsatsen till vad vi lyssnar på i vanliga fall. Men spelet är tokroligt och bland all skrällande, påfrestande rock och hårdrock, finns en pärla som skiljer sig från mängden och är rena balsamet för öronen. Den pärlan vill jag ge vidare, så den får ni av mig att njuta av i några minuter! Bara klicka här så får ni se! Och nej, det är inte synth, bara så väldigt bra ändå *ler*

Familjen invaderar!

Det är alltid en fröjd att få och att läsa kommentarer. Men efter mitt förra inlägg blev jag för första gången rörd på allvar. Sonen bad om hjälp med att befolka sin by på nätet, Simpsonville, och genom ert klickande mer än tredubblades befolkningen där! Tänka sig, det finns en liten by på Internet, full av inredningsfreaks! Tusen tack!

Som om det inte vore nog med att jag blandar in sonens bybyggande har maken dragit igång en egen blogg. Det lustiga är att jag har varit väldigt bestämd när det gäller att låta barnen förbli anonyma. Vad är det första maken gör, tror ni? Jo, han lägger ut en bild på sig själv och vår son... :-)

Kanske är det inte hela världen om ens barn skymtar på bild i ens blogg? På bilden ovanför sitter vår minsting i vår säng. Hon är en go liten tjej som har autism. Hennes behov av hjälp i vardagen är stort, men hon vill lära sig och hon utvecklas fint.

Jag tror att alla föräldrar oroar sig för sina barn och deras framtid. Visst är det så? Med vår minsting är oron av ett annat slag. Om hon aldrig lär sig tala, hur ska man då kunna veta om hon lever ett bra liv när hon är äldre? Vem ska ha koll på om hon behandlas väl den dag vi inte längre finns eller orkar?

Det gäller att ta en dag i taget och att vara här och nu, oavsett om man har barn eller inte och oavsett om barnen har särskilda behov eller inte. Vilken tid på året kan vara bättre för närvaro än julen? *ler*

Måtte nu inte bilden användas av något creep i fel sammanhang! *fasar*

Ha en trevlig måndagskväll!