Örongodis

Hugo i lillhusses famn

Tack för gratulationerna efter förra inlägget! Det känns fortfarande som att jag busåker när jag tar bilen utan att ha vare sig man eller körlärare med mig i passagerarsätet! Barnen är snälla och följer med när jag ska någonstans, de har nämligen inget förtroende för mitt tämligen obefintliga lokalsinne :-) Nu är jag på jakt efter en egen bil och det borde inte vara så svårt att hitta någon som uppfyller mina modesta krav:

* Den ska vara liten men rymlig.
* Den ska klara sig utmärkt i krocktester. Helst ska den kunna bli påkörd av tåget och störta ner i en djup ravin utan att få minsta buckla.
* Om jag har en dålig dag och glömmer trafikreglerna ska den kunna tänka åt mig och styra upp det hela.
* Den ska vara luft- eller vattendriven.
* Den ska vara gratis.

Får ni nys om en sådan bil som längtar efter ett ägarbyte så hör av er! *ler*

För inte så länge sedan var trapphuset hemvist åt bortslitna elkablar och allehanda bråte. Nu är det ordning och reda. Det här lilla utrymmet har bytt skepnad gång på gång, som allt annat, men nu tror jag att jag är nöjd. Mitt skrivbord stannar här.
Om jag inte minns fel kommer det lilla blombordet från Madam Stoltz och är en favorit.
Igår fastnade jag tillsammans med maken framför Eurosport som sände från cykeltävlingen Paris-Roubaix. 26 mil över kullersten och lera på racercyklar är vansinne..! För att ta sig igenom ett sådant lopp måste man ha upphört att vara mänsklig. Själv drog jag på mig mina inte så smickrande cykelkläder och kämpade mig fram i hela 8 kilometer. Sedan trodde jag att livet skulle passera revy och valde att kliva av... Fullt mänsklig ett tag till, med andra ord :-)

Så mycket enklare då att åka bil! Jag tror att jag följer Susannes råd och fäller upp backspegeln en aning så att ingen ser hur jag sitter och sjunger. Fast hur mycket sång blir det när man väljer att lyssna på det här? Höj volymen och ge den en halv minut så blir det örongodis sedan!

Kram!

.

Karin