Först nu äger jag ett par gummistövlar. Jag fick dem av maken på alla hjärtans dag, om ni kanske minns det? Men när det är kallt och ett par gummistövlar förvandlar tårna till isbitar, har jag bara mina skinnstövlar att välja på. Inga rejäla, fodrade vinterskor, alltså. Jag är den där pinsamma mamman som står blåfrusen i pulkabacken när alla smarta mammor har dragit på sig termoställ och mössor... Varje år lovar jag mig själv att nästa år ska jag ha skaffat mig en skoteroverall, allra minst! Så blev det inte inför den här vintern heller, det blev en ny kappa och två snygga par läderstövlar. Gissa om jag är tacksam för det milda vädret!
Vädrets makter bjuder på snöblandat regn idag och jag intalar mig att det finns inga dåliga väder. Jag äger faktiskt ett regnställ som legat nertryckt i en tunna med lock i hallen och tog fram det i morse. Synd bara att det är fullständigt ihopknölat och jättejätteskrynkligt. Man kan inte stryka regnställ, i alla fall inte mitt, och jag har ingen lust att se ut som ett stort, rött russin! Jag hoppas på strålande solsken i morgon i stället.
Hur mycket i ditt liv tar du för givet?En vän till oss dog i förrgår kväll, plötsligt och utan förvarning. Det sjunker inte in, jag förstår det inte. Han var bara några få år äldre än min man och lämnade sambo och två barn. Mina tankar går till dem. Hur tar man sig igenom en sådan sorg?
Ta hand om er!
Kram, Karin
41 kommentarer:
Jag ville bara beklaga er förlust, det är verkligen ännu mer sorgligt när människor går bort i förtid, livet är verkligen skört & bräckligt...
STOR kram, Jenny
<3
Hej Karin!
Jag har lite samma dilemma som du när det gäller kläder...är väl för optiminstist när det gäller temperaturer i detta landet..Men denna vintern (som inte ens inneburit minusgrader)har jag klarat mig med jeans, vanliga skor och en vit sportjacka ;)
Gillar dina bilder..murgröna är så fint..! Och lyktan är ju jättesnygg!
Ja..livet är skört, man tänker inte på det så ofta, men allt kan ju raseras på en sekund..usch..det sådana här händelser för med sig är att man (förhoppnigsvis) uppskattar mer vad man har och inte hakar upp sig på smågrejer och bråkar om smågrejer...Jag upplevde en liknande situation för ett par år sedan då en kollega och vän inte ens 40 år gammal avled..fruktansvärt tragiskt...tre småbarn..usch det är hemskt...
Men som sagt, förhoppningsvis lär man sig nåt av en sådan händelse och försöker vara en bättre människa.
Stoooooooooooooooor kram vännen!!!!
Mia
Stämningsfulla bilder du lagt in idag!
Ja du, ibland skäms man över sitt överflöd! Guuud, så bortskämd man är!
Ständigt påminns vi också om livets bräcklighet, lika chockartat och sorgesamt är det när det drabbar!
Så svårt och tragiskt det du berättar om!
Det finns ju heller inget bra recept på hur man hanterar sånt, men för varje gång en sådan sorg drabbar en blir man kanske lite mer ödmjuk inför livet,än man var innan. Kanske bli man också mera rädd om det man har.
...och de små barnen..oj så svårt!
Jag har ingen tröst att ge, men en varm cyberkram får du och självklart länkar jag dej också!
Varmaste kramar
Lisa
Visst är livet bra underligt! Ena stunden är det full av glägje och lycka, nästa stund full av sorg och förtvivlan. Jag vet, att det är svårt och oerhört tungt....talar av egen erfarenhet....men jag vet oxå, att rätt vad det är, så vänder det.... ljuset och hoppet vänder sakta men säkert tillbaka.
Varma kramar oh tankar
Dorthe
Åhhh Karin...först sitter jag och skrattar åt dig i pulkabacken i kappa och finstövlar, sen slutar det med att jag sitte här med tårarna brännande innanför ögonlocken!!!
Näädu vet inte hur man tar sig igenom sorgen man bara gör det på något vis! Finns ju inte så mycket till val!!! Det bästa ni kan göra för sambon är nog bara att visa att ni finns där för henne, bara att veta att det finns människor som bryr sig och finns där för en betyder nog väldigt mycket!
Var rädda om varandra och lev i nuet!! Fy bubblan vad jag var klok nu...hihi klok som en bok*fniss*!
Love you!
Ulrika
Hej goaste Karin!!
man påminns för ofta om att livet inte är självklart.. att folk faktiskt dör...utan att de levt klart det allra minsta!!
Och hur klarar man av det.. hur går man vidare??.
Usch jag vill inte ens tänka på det.. men man måste tvinga sig ibland och verkligen leva NU!!!
Jag skrattar dock gott åt din berättelse om livet som "lantlolla".. fasen man vill ju vara snygg oxå...jag som har hundar med.. och inte är jag bättre rustad för det!!
mina allra varmastekramar till DIG!!
Ann-Catrin
Jag börjar med att beklaga sorgen och mina tankar går till den stackars familjen...Jag får en sån klump i magen av tragiska händelser och har svårt att tackla svårigheter.
Till ditt klä-på-dig problem (dagens i-landsproblem ;-)) så har du en till likasinnad här. Jag klär väl mig som jag har vett till...;-)
När det gäller ord-rebusen så är det ett "c", inte ett "j"...
Kram!
Så sorgligt....ocjh jag tar nog inget för givet man vet alldrig när något tråkigt inträffar. Så ta vara på varje dag och gör det du tycker är kul!
Men sen så är det ju bara för roligt jag riktigt ser dig framför mig i vackra stövlar och kappa medans de andra är välklädda upp till öronen.....fniss...
HA´det snu så gott!
Miamaria
oh du ...så hemskt, å synd, livet är bra jädrigt ibland, så orättvist, vad är meningen med detta, går inte att hitta..när jag miste min alra käraste vän och storebror, så sa många till mig att tiden läker alla sår, tro mig det gör det inte, men jag har lärt mig att leva med ett stort och jävligt sår...så är det, det är skit! tänker på er, på familjen! styrkekramar lotten
Kommer verkligen ihåg stövlarna, letar fortfarande efter dem!!!
Hej min Karin!
Är det mig du skriver om?!
Skulle kunna tro det...har tom. haft som motto att aldrig använda paraply, desto mindre regnställ. Vinterjacka har jag inte haft sen jag var barn...utan snor makens och nu sonens när inte vinterns kappa räcker till...att sen bli blöt om fötterna får jag ta..:)
Här stannar tanken...
ögonblicket fångar mig...och visst är det så, att man tar alldeles för mycket för givet...alltid!
Jag har förvisso blivit påmind om det några gånger under mitt liv, men man fortsätter ändå i samma spår, efter en tid. Det är kanske så man orkar...vad vet jag.
Jag beklagar helhjärtat er förlust och skickar mina varmaste tankar till er alla...inte minst hans familj.
Må det goda ge er styrkan att fortsätta.
Usch...beklagar verkligen!!!
Nej personer som dör innan de ens levt klart ör tragiskt!!!
Det är hemskt för deras familj ju!!!
Millan Kramar
~~~`*'*´~~~
~~* W I T H E ♥ L O V E *~~
jag igen..fel inloggad förut
Millan Kramar
~~~`*'*´~~~
~~* W I T H E ♥ L O V E *~~
Hade en liknande händelse här för någon vecka sedan då beställaren (välkännd man i våra trakter) till jobbet jag ritade på för tillfället väldigt hastigt gick bort. Efter att har träffat honom några gånger på möte mm är det väldigt svårt att förstå att han bara är borta. Han lämnade också fru och två döttrar efter sig. Jag lider med alla dem som måste genomgå något sådant. Tänker på er kompis familj också.
Stor kram Cin.
Jaaaa! Du hade rätt!!!.....synd att det inte var tävling bara, för då hade du ju vunnit ;-D
Stor kram tillbaka!
Hej Karin,
Ja, det där med "rätt kläder till rätt väder" är inte så lätt...särskilt när vädret ändrar sig som det gör nu för tiden! förra året använde jag min dunparkas större delen av vintern, i år har jag inte använt den mer en ett par ggr.. Men däremot har jag införskaffat stövlar.. verkar vara årets bästa inköp! Beklagar sorgen med din förlorade vän. Fy va jobbigt för familjen. offatbart på något vis. Konstigt nog tar alla sig ur den stora sorgen och hittar andra vägar i livet.
Kram Marina
Jag var också en optimist när det gällde vinter kläder förr,men nu har jag lärt mig.
Ja du livet är så skört.
Kram irene
Hej!
Jag känner igen fenomenet... Som fd 08 (ok jag vet att det är ett skällsord men jag är faktiskt därifrån) har jag oxå vissa svårigheter med att anpassa mig klädmässigt...*fniss*. Och då är det ändå snart halva livet sedan jag flyttade ut på landet...
Visst äger jag gummistövlar men dem vägrar jag nästan bära och regnkläder varför ska man ha det? ;) Jag är inte rädd för vatten som jag brukar säga...
Till det lite mer allvarsamma i ditt inlägg: Jag beklagar å det varmaste sorgen... Livet är bräckligt och skört... Ta hand om varandra i sorgen.
Stor kram
Annica
Jag känner med er! En nära släkting till Donny dog plötsligt för några månader, vi har nog inte riktigt fattat det ännu... Man borde värdesätta livet och ta hand om alla man älskar!
Kram Sarah
Åhhh, så synd att jag inte tog vara på lite av allt hår som bara låg som ett täcke på golvet...hade räckt till mera än en lugg...och då menar jag en riktig!! Men jag hann nog inte tänka så långt, var fullt upptagen att försöka hålla tårarna borta när ajg insåg att desto mer hon pratade, ju, mindre hår fannst det kvar:(
Min lille Hilmir sa...mamma, du ser ut som en kille...där bak!!
Jag kan förvissa dig om att det inte var baken han menade...min har verkligen mindervärdeskomplex!!
men, som sagt
Känns som midjan kämpar mot den just nu, så vi får väl se om det blir A.Skipper, nästa säsong..:)
Tänk så roligt du skulle ha då...halvfet isländska med synthlugg och som en man "där bak"..:)
Puss!
Klart att vi kan hålla kontakten på promenaderna...så kul vi kommer att ha!!
Beklagar förlusten av er vän! Det finns inga ord då någon hastigt försvinner.....
Dina bilder är fina...men materiella ting betyder inget i sorg.....visst är det väl så!
Jag är väl motsatsen till dig...äger en kappa som jag knappt använder, här är det stövlar, raggsockar, mössor, regnställ, täckjacka osv osv...en yrkesskada för mig som arbetar på skola och fritids.....Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.....fniss...
Ha det så bra och en riktigt skön helg! Kram!
Livet är verkligen konstigt och orättvist ibland, det är alltid så tragiskt när någon dör alldeles för ung! Tankarna går till hans familj, ta hand om varandra! Jag försöker att inte ta livet för givet, är uppvuxen med en mycket sjuk pappa så jag föröker vara ödmjuk inför livet. Inte det lättaste alla gånger dock!
Sen kan man ju inte låta bli att skratta åt dig mitt i det allvarsamma. Jag riktigt ser dig framför mig i pulkabacken, hihi. Jag får nog säga som Sara här ovanför, som förskollärare är jag yrkesskadad! Här åker det mesta på, regnstället är min bästa kompis den här vintern, hihi.
Tänkte också meddela dig efter att ha sett din kommentar hos Kannor och karaffer, att nästa vecka får du läsa om Bäst & Pest hemma hos mig, hihi. Här hemma finns en hel del pest ska jag få be att tala om!Givetvis tänker jag sedan skicka utmaningen vidare till dig!!!!!!
Mina varmaste kramar till dig Karin! Ta hand om er!
Marie
Hej...ja du ..man tar mycket och varann för givet...men ibland så får man sej en tankeställare...ibland kan den tankeställaren ...vara försent...så visst ska vi stanna upp och ta vara på varann...och fånga dagen ..men tros allt så är vardagenslit och mödor som upptar vår tid...men att bara få sitta tillsammans vid middagsbordet är också något som är något att ta vara på.....jag kände allt liiite igen mej på din beskrivning av kläder ..hihi...som tur är så har det varit en varm vinter...och inte sååå mycket snö heller...så jag slapp iallafall ta på menj de där temobrallorna som jag inte köpt ....jobbar ju trots allt på dagis:)fina bilder visar du...kram och ha de så gôtt...PIA
Jag beklagar sorgen. Hur man tar sig igenom är svårt att förstå. En av mina bästa vänner gick hastigt bort för några år sedan. Hon lämnade efter sig man o två små barn.
För min del så bestämde jag mig att jag skulle hedra hennes minne genom att verkligen börja uppskatta här o nu o det jag har runt omkring mig! Det vet jag att hon skulle velat.
Kram L
En i vårt grannskap gick också bort häromdagen. 1 år äldre än mannen min - sambo & två barn kvar. Mina tankar har varit dystra & eftertänksamma. Blir så rädd om det man har.
Oj jag beklagar förlusten, ja hur knäppt och torrt det än kan låta så går livet vidare. Inte mkttill tröst när man är mitt i det.
BAMSE KRAM
Ha det gott! /Petra
http://www.metrobloggen.se/romantiskahem
Man kan visst arbeta i trädgården med stil. Mina föräldrars granne har så länge jag kan minnas arbetat i trädgården i kostym, eller åtminstone kavaj. Förmodligen inte hans nyaste (han hade kostym på jobbet). Han ser så där skönt classy ut när han pom-pomar omkring bland sina rosor. OBS, för övrigt är han inget original, utan en helt vanlig granne. Hur skön som helst! Så ha du dina kappor ;)
Tråkigt med er vän, jag beklagar verkligen Man ska nog lära sig att uppskatta det man har innan det är borta! Dvs ta vara på varandra och visa uppskattning, även för små saker! Kram!
Ja, hur gör man det. Har själv varit ute för samma sak och det är hemskt. Men tiden går och till slut minns man personen som en trevlig vän som man hade en gång i tiden. Låter kanske hemskt, men det är sant.
Hoppas ni får en någorlunda bra helg.
Kram Elzie
PS! Därför tar vi, min man och jag, tillvara på tiden och gör det bästa av alla situationer. Det är så lätt att bli vardagsblind men det gäller att vårda det man har och verkligen leva medan man gör det.
Hej tvillingsyster,jag lider med dig,jag har inte heller några varma jackor,fast jag bor i den delen av sverige där det blåser som mest och det där med körkort?? ..ja, jag "övningskörde" häromdagen, men efter att tryckt ner kopplingen istället för bromsen ett antal gånger, så var det liksom inte kul längre (var är alla tunnelbanor:-0)
Angående vänner som går bort, jag beklagar sorgen :-((
En gammal klasskompis till mig gick pötsligt bort imåndags *sorgerligt*
Stor kram till er alla
/Ribban
Livet är orättvist...jag beklagar er förlust. Styrkekramar...
Anne
Ja det är ju FREDAG och jag är på strålande humör!!! Har just tagit 1,5 timmes lunchpromenad :)
Hoppas ni får en härlig helg!
Kram
Mia
vad otroligt ledsamt att höra om er vän. Jag skickar många varma tankar härifrån.
(Och ja, jag tar väldigt mycket för givet i mitt liv. Man behöver stanna upp och tänka till ibland, tända ett ljus.)
En jättestor varm kram till dig och Wolfie och hela familjen.
Hej vännen!
Jadu denna helg blir det ytterligare ett kalas, denna gång med släktingar. Håller på att förbereda kalasmaten...Måste också fixa och feja lite till.
Vet du, bara för att du är en så klok och smart kvinna som räknade ut ordet...så tänkte jag faktiskt skicka en liten grej...:-)
Maila din adress till mig så får vi se vad som kommer...;-)
Kramar!
Hemskt tråkigt att läsa om er vän. Vilken chock om det var helt oväntat. Kram från mig!
Här springer en annan "lantmor"runt i raggsockar och gummistövlar och dunjacka och leker i bäckar och geggamojapölar med bustrollen på eftermiddagarna
:-) hu annars fryser man ju ihjäl...
Usch vad hemskt med er gode vän! Jaa vad säger man, man måste bli bättre på att ta vara på var dag och inte ta något förgivet. Kram på dig! Malin
Godkväll vännen!!
Tck söta du för din kommentar inne hos mig...jag förstår att du kan längta tilbaka till Stockholm ibland.. alla längtar vi någon annanstans..hmm varför är det så..man tror att gräset är grönare på grannnens tomt!! Jag kan ibland tycka man är feg..vågar inte bryta upp...
fast jag trivs väldigt bra här..nära till stan men ändå bo i en villaidyll..lite skyddad verkstad dock.
Men saknar ändå närheten till vatten..tänk att få bo nära en sjö eller HAV!!!
Ha den bästa av helger..själv är jag rätt mör efter 4 timmar på Antikmässan..ohh så mycket fint det finns!!
kramar Ann-Catrin
Varm jacka eller inte ☺ - sinne för god smak & underbara ting har du i alla fall ♥
Beklagar er förlust & förstår er sorg!
Kram Jes
Hej Karin!
Så ledsamt med vännen som gått bort. Ja visst är det så att vi mitt i allt får påminnelser om att livet inte är att ta för givet. Det man tänker mest på såna här gånger är ju dom anhöriga. Så sorgligt!
Något hände här i vår närhet i höstas som vände allt upp och ner. En vän, endast 34 år, omkom i en bilolycka. Kvar finns fyra barn utan mor. Det är så hemskt. Jag kände samma som du när det hände. Hur överlever man? Hur överlever dom stackars barnen? Ja, vad ska man säga. Man överlever, men hur går nog inte riktigt att svara på.
På något sätt känner jag i alla fall, nu så här med lite distans, att alla såna här händelser nog har en mening för oss som finns kvar. Kanske är det en påminnelse att vi ska stanna upp och omvärdera våra liv lite och se vad som är det viktiga.
Tror också på att det som händer inte går för oss människor att påverka. Och att det finns en mening med allt som sker. Både på gott och ont. Men nog har man svårt att förstå varför. Det finns nog inga svar!
Jag sänder mina varma tankar.
Kram Monika
Hej vännen - Du lär dig med åren.....det lät väl klokt? Med kläderna menar jag.....
När det gäller din stora fråga - så har jag fått erfara den själv när min bäste vän gick bort innan hon var 15 år fyllda.....frågetecknen är fortfarande väldigt väldigt många.
Sen när mina föräldrar gick bort hände något annat - svårt att förklara men man fick krafter från någonstans och helt plötsligt var vår syskonskara de äldsta i vår kärnfamilj....många tankar och funderingar men - jag har lärt mig eller påminner mig själv lite nu och då att alltid försöka leva och uppskatta en dag i taget....
Varje dag är stor - fånga den!
Kram
Ann
Ja du. Nog tar jag alldeles för mycket för givet. Brukar faktiskt stanna upp och påminna mig själv om att inte göra det, och att visa dem jag älskar att jag gör det. Varje dag så att de alltid ska minnas det. Usch, jag får ångest av att tänka på det. Mina tankar är med er och eran väns familj.
Jättekramar Hanna
P.s Men du fick mig att skratta allra först.
Sänder dig i varm kram. Livet är så skört.. sköt om er..
Kram Pernilla
Skicka en kommentar